"praktiskt" kring återfödelse

[Hanna]

Jag har funderat lite praktiskt kring återfödelse. Detta är inget som vanliga människor (takai eller yasai) bryr sina huvuden med men shijin funderar säkert massa kring detta. Jag menar att det jag kommer att ta upp nedan inte är några sanningar, det är säkert föremål för diskussion eller teoribildning.

- Rei bestämmer inte hur folk skall återfödas. Snarare är det Yuki som bestämmer, men Yuki är opersonlig så det är snarare en fråga om automatik. Yuki innehåller "reglerna" för hur en persons återfödelse skall bli utifrån givna förutsättningar. Yasai kanske tror att rei har ett finger med i spelet. Shijin menar nog snarare att ens förhållande till rei är en del utav "regelsystemet/automatiken". Takai jämför sig snarare med de som de anser har blivit förfadersandar, och den heder de själva har i andras människors ögon.

- Att alla ashikaner återföds inom Ashikas gränser är nog en allmänt spridd uppfattning. Det finns säkert prat om att den som gjort något riktigt allvarligt kan få bli återfödd i Sabaku (eller på Azul!), men huruvida det faktist är möjligt är nog osäkert. Dessutom tror jag att en traditionalist från Niigata har väldigt svårt att föreställa sig att hen kan bli återfödd i Hentaishi eller bland knasbollarna på Okayamas sydspets. Därmed inte sagt att hen har rätt.

- Hur lång tid det tar från död till återfödelse är nog inte allmänt känt eller diskuterat. Vissa shijin-tempel kan dock ha åsikter om det, tex att det sker omedelbart eller iaf samma natt eller samma månad. Då vet de när de skall ge sig ut och leta efter sin döda ledare...

- Hur är det med kön egentligen? Frågan är om själar verligen har kön. Jag menar nog att det INTE är så. Könet är en faktor hos den kropp du för närvarande har, men det händer inte ihop med själen. Jag vet att detta strider mot vad vi sagt tidigare, och det kan ju vara en fråga där det finns olika uppfattningar.

- Det finns inget öde i Ashika! Man formar själv sitt liv, och alla möjligheter står öppna för den som sköter sig. Detta menar jag inte är öppet för diskussion, föreställningen om öde vill jag bannlysa ur Ashika.

[Erik Pihl]

Bra inlägg!

Kan vara mycket intressant att ge olika folk olika idéer om vad som styr återfödelse och vilken funktion olika andar har

Kanske kan det vara ett straff för den som gjort fel att födas utomlands? Se min diskussion kring "lägre än yasai"

De flesta antar nog att pånyttfödelse sker tämligen omgående efter döden, i en by kan en höra: "i grannbyn föddes ett barn samma dag som min make dog, och hon hade samma konstiga ögonbryn, så nu lever jag lycklig vetande att min makes själ har pånyttfötts". Dock kan förstås pånyttfödelser dröja, om en viktig person dör kan det ta tid innan hen kan hitta en tillräckligt upphöjd kropp att återfödas i. Blir personen en osalig ande dröjer förstås också pånyttfödelsen.

Nej, jag tycker inte heller att andar har kön. Vad jag vet så har vi konsekvent kallat Mushigawa för hen, säg gärna till om ni hittar text som anger annat.

Jo, vi har väl redan sagt att öde inte finns, även om det inte varit mycket diskussion kring det. men det kan helt klart behövas

[Hanna]

Ok, andag har inte kön, det är vi nog redan överens om, frågan var om själar har kön.

[Kristian Samuelsson]

Mycket välskrivet inlägg, Hanna!

Apropå tiden mellan död och återfödelse så tycker jag att det skall ha en relation till "den tid det tar själen att vandra från den plats där den dog till den plats där den skall återfödas". Jag tänker mig alltså att när en person dör, så lämnar dess själ kroppen och vad som händer med den då beror på några olika faktorer.

Till en början kanske själen är desorienterad och vilsen; den behöver då människornas vägledning för att finna sin nya plats i tillvaron. Alltså bör en se till så att någon andekunnig person håller de rätta ceremonierna relativt snart efter dödsögonblicket och i relativ närhet till dödsplatsen. Om själen nu kan höra ceremonin, så blir det som en fyr i dimman för den, som leder den tillbaka till de levandes värld och sätter den på rätt kurs.

Efter att själen väl "funnit sin väg genom dimman" måste den hitta en lämplig kropp att ta sin boning i. Beroende på hur "bra" personen varit i sitt tidigare liv är det olika svårt att hitta en kropp som har rätt fysiska förutsättningar. För en enkel risbonde är det inte svårt, hens själ lär inte behöva vandra längre än till någon av grannbyarna, men värre är det för höga (och "goda"?) takai eller shijin. För att hitta en duglig boning kan dessa själar behöva vandra över hela Ashika och det kan ta lång tid.

Alltså blir uppgiften att försöka hitta templets återfödde stormästare lite mer komplicerat än att bara gå land och rike runt för att försöka hitta barn födda vid eller strax efter hens dödsögonblick, utan en tvingas ta hänsyn till den tid det tagit själen att vandra till platsen för sin återfödelse.


Apropå själar och kön tycker jag att det absolut vore roligt att låta själarna vara könlösa. Tänk bara på hur vi tycker att homosexuella relationer skall vara socialt accepterade. Här har vi ju förklaringen! Dessutom passar det bra in det allmänna ashikanska stuket, tycker jag.

Det skulle ju kunna vara en skojig förklaring till varför Hennes Upphöjdhet av Ryo är just den hon är, t.ex.


Sedan en sak som min alltid så kloka Anna kommenterade på: När får egentligen människan en själ? Är det i livmodern, vid födseln eller kanske rent av långt senare? Mitt förslag lyder som följer:

Människan "får sin själ" (eg. "själen tar sin boning i kroppen") någon gång efter eller i anslutning till födseln. De flesta spädbarn är ju mest små skrynkliga kollin som låter, äter, sover och skiter om vartannat, men snart nog börjar de uppvisa tecken på en egen personlighet eller medvetenhet om sin omvärld. Det är när det händer som en vet att en själ tagit den lilla kroppen till sin boning. En säger ofta att barnet besjälats när det för första gången öppnar sina ögon och tittar sin mor i ögonen.

(Kanske bör en hålla något slags rit över den nyfödda för att vandrande själar lättare skall känna igen henom?)

I vissa fall (t.ex. templets stormästare) sker det mycket snart efter födseln och dessa spädbarn utmärker sig redan från första ögonblicket som speciellt lugna och fridfulla. I vissa fall dör spädbarn i mycket ung ålder utan att uppvisa några särskilda tecken på medvetenhet. Detta kan en i så fall anse ske antingen av uppenbara olycksfall eller helt enkelt därför att ingen själ fann kroppen passande och en kropp kan inte leva länge utan en själ, så då dör helt enkelt kroppen.



Jag föreställer mig också att själar i sig inte är särskilt "klipska". Med detta menar jag alltså att själen återfödd i ett spädbarns kropp inte besitter alla de färdigheter den hade i sitt tidigare liv. Den kan uppvisa tecken på stort lugn och mycken visdom, men behöver trots detta påminnas om sin plats i livet.

Detta tänker jag mig beror på att själen i döden blir glömsk, förvirrad och desorienterad. Ceremonierna en håller över den döde hjälper till att lindra denna förivrring och balanserar själen. Utan dessa kommer den att förfalla alltmer för att slutligen bli ett spöke eller någon slags demon; vilsen, arg och förvildad.



Död åt ödet! (Men de elaka sabakiterna skulle ju kunna tro på ödet om vi vill...)

===========

Slutligen är det väl viktigt att vi inte skriver den "universella sanningen" på näsan på folk. Istället bör vi presentera några olika filosofiska inriktningar, varav någon kanske är den allmänna för varje samhällsskikt.

[Hanna]

Jag håller med om det som Kristian skriver om själar, det verkar vettigt. Framför allt håller jag med om att vi kanske inte behöver tala om detta för alla, det bör finnas lite olika filosofiska inriktningar.

Just det, accepterad homosexualitet passar bra ihop med könlösa själar.